Den längsta text som skrivits på flera månader.
Idag fungerar inte hjärnan som den ska. Tankarna flyger huller om buller. Alla mina realistiska gränser är som försvunna. Finns inga spärrar. Allt bara flyger runt, runt. Tror jag kommer bli galen. Brukar aldrig tänka så orealistiskt. Idag tänkte jag att jag hade velat dö. Försvinna. Inte leva detta liv. Sällan jag ens kommer in i de tankebanorna. Om döden. Men sedan är det ju inte speciellt allvarligt heller, jag insåg ju att jag inte ville tänka djupare på det. Skönt. Då ville jag väl alltså inte dö egentligen då. Som jag trodde. Och för en stund kom realisten i mig tillbaka. Tryggt. Men det kom fortfarande som ett chock och stannade kvar som ett vagt obehag att jag ens planterade en tanke av sådan art i min skalle. Jag vill inte tänka så igen.
Idag känns det som att jag nått botten. Jag har ju känt så förut och kommer med all säkerhet känna så igen. Man kan alltid sjunka djupare ner än vad man tror. Det jag säger är bara att idag kom jag till den punkt då jag på riktigt inte orkade mer. Gav upp och tyckte att allt bara var meningslöst. På onsdagar mellan klockan 16:oo-17:00 har de öppen mottagning på psykakuten i min stad. Då kunde man tydligen få komma dit och prata med en psykolog. Så sade dem i alla fall i receptionen på BUP. Jag sprang in där idag utan att tänka så mycket. Såg bara skylten och visste inte riktigt vart jag hamnat, men jag sade bara att jag behövde boka en tid. "För vadå, menar du?" Jag behövde bara boka en tid för att prata med någon. Men jag kunde inte förmå mig att formulera mig bättre än att jag behövde prata med någon, men hon såg som tur ut var förstående ut och rekomenderade mig att återkomma vid fyratiden en trappa upp. Hon måste ju på allvar trott att jag var dum i huvudet. Fast samtidigt är hon väl van. Jag bara hoppas att hon såg att jag inte var ett psykfall. JAG ÄR NORMAL! Snälla. Jag har bara en dålig period just nu, okej?
Idag kan jag inte drömma om någonting. Vanligtvis brukar jag kunna drömma mig bort när mitt liv inte är så som jag hoppats på, men idag är det bara mörkt. Det enda jag vet är att jag måste bort. Jag kan inte vara kvar här.
Igår läste jag en skitartikel på Aftonhoran. "Då är du otrogen". De flesta av Aftonbladets läsare menade på att gränsen gick vid en kyss, medan relationsexperten tyckte att det mer handlade om det fanns känslor inblandade eller inte. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag har alltid avskytt folk som är otrogna. Äckliga. Man vill bara spy på dem. Hur svårt kan det vara att hålla sig till en? Hur sjuk i huvudet är man inte om man gör så? En vän till mig brukade hålla på att prata om hur det skulle vara att vara med andra. Ville aldrig prata med henne om det ämnet. Hon äcklade mig.
Nu äcklar jag mig själv.
Jag fattar inte varför, men på något jävla vis är det som att jag inte orkar annat än må dåligt. Jag vill inte lyssna på glad musik, jag vill inte gå ut i den kyliga luften för att det är bra för hälsan. B-vitaminer och motion - dra åt helvete. Rummet måste städas, men det är som att jag inte bryr mig. Jag sitter hellre ihopsjunken i min äckliga säng som en liten ö runt allt bråte. Där lever jag mitt liv.
Skolan går jag inte till så ofta längre. Gick hem även idag. Migrän var det väl inte tal om idag, även om det var problemet igår. Men det pajar en jävla massa faktiskt.
Min pojkvän sade till mig häromdagen att jag var deprimerad. "Nej, det är jag fan inte alls det! Vad är det du säger?" Han talade om för mig att det visst var så. Och visst var det nog så. Det är därför jag ska in till psykakuten idag. Orkar inte tala om något för någon annan just nu. Pallar inte att folk alltid ska veta. Det är pinsamt med depression. Depression är något min pappa hade och säkerligen fortfarande har. En äcklig i-lands"sjukdom". Inte en riktig sjukdom. Man bara skyller på den och ligger i sin säng och tycker synd om sig själv. Hatar sådana människor. Vill inte bli som pappa. Vill inte bli en sån. Jag vill bara skrika AMEN RYCK UPP DIG FÖR FAN. Jag kan inte längre. Jag vet fan inte hur man gör. Hur man bär sig åt. Jag kunde förut. Det är det jag menar med att jag nått botten. Jag kommer inte upp längre. Jag är för svag. Jag kan inte ens spänna mina muskler längre. Har glömt bort hur man gör. Mat smakar inte gott längre. Jag älskar mat. Jag älskar livet. Jag älskade livet. Jag vill älska livet. Jag vill bortbortbort. Och nu när min räddning var så nära. Är det så långt borta. För plöstligt är den som man älskar inte lika säker längre. På att det kommer hålla om jag fortsätter må så här. För den jag älskar kan inte ställa upp för mig som jag kunde för honom. Han kan inte ta ansvar. Det är hemskt, men det är något jag är medveten om. Jag får offra att ha någon som håller mig uppe för att få vara med honom. Här måste man stå upp själv. Men nu när jag inte bara måste må bra för min egen skull, hur ska jag då orka må bra för HANS och även för vårt förhållandes skull?
Hur ska jag orka det? Eller. Är det mer den sparken i röven jag behöver? Men samtidigt var det allt för jobbigt att höra honom säga att han inte känner igen den han lärde sig att tycka om. Att jag inte var mig lik. "Var är din glöd?" frågade han mig. Snälla. Inte nu. Fråga mig inte det nu. För jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Snälla, inte idag.
Idag känns det som att jag nått botten. Jag har ju känt så förut och kommer med all säkerhet känna så igen. Man kan alltid sjunka djupare ner än vad man tror. Det jag säger är bara att idag kom jag till den punkt då jag på riktigt inte orkade mer. Gav upp och tyckte att allt bara var meningslöst. På onsdagar mellan klockan 16:oo-17:00 har de öppen mottagning på psykakuten i min stad. Då kunde man tydligen få komma dit och prata med en psykolog. Så sade dem i alla fall i receptionen på BUP. Jag sprang in där idag utan att tänka så mycket. Såg bara skylten och visste inte riktigt vart jag hamnat, men jag sade bara att jag behövde boka en tid. "För vadå, menar du?" Jag behövde bara boka en tid för att prata med någon. Men jag kunde inte förmå mig att formulera mig bättre än att jag behövde prata med någon, men hon såg som tur ut var förstående ut och rekomenderade mig att återkomma vid fyratiden en trappa upp. Hon måste ju på allvar trott att jag var dum i huvudet. Fast samtidigt är hon väl van. Jag bara hoppas att hon såg att jag inte var ett psykfall. JAG ÄR NORMAL! Snälla. Jag har bara en dålig period just nu, okej?
Idag kan jag inte drömma om någonting. Vanligtvis brukar jag kunna drömma mig bort när mitt liv inte är så som jag hoppats på, men idag är det bara mörkt. Det enda jag vet är att jag måste bort. Jag kan inte vara kvar här.
Igår läste jag en skitartikel på Aftonhoran. "Då är du otrogen". De flesta av Aftonbladets läsare menade på att gränsen gick vid en kyss, medan relationsexperten tyckte att det mer handlade om det fanns känslor inblandade eller inte. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Jag har alltid avskytt folk som är otrogna. Äckliga. Man vill bara spy på dem. Hur svårt kan det vara att hålla sig till en? Hur sjuk i huvudet är man inte om man gör så? En vän till mig brukade hålla på att prata om hur det skulle vara att vara med andra. Ville aldrig prata med henne om det ämnet. Hon äcklade mig.
Nu äcklar jag mig själv.
Jag fattar inte varför, men på något jävla vis är det som att jag inte orkar annat än må dåligt. Jag vill inte lyssna på glad musik, jag vill inte gå ut i den kyliga luften för att det är bra för hälsan. B-vitaminer och motion - dra åt helvete. Rummet måste städas, men det är som att jag inte bryr mig. Jag sitter hellre ihopsjunken i min äckliga säng som en liten ö runt allt bråte. Där lever jag mitt liv.
Skolan går jag inte till så ofta längre. Gick hem även idag. Migrän var det väl inte tal om idag, även om det var problemet igår. Men det pajar en jävla massa faktiskt.
Min pojkvän sade till mig häromdagen att jag var deprimerad. "Nej, det är jag fan inte alls det! Vad är det du säger?" Han talade om för mig att det visst var så. Och visst var det nog så. Det är därför jag ska in till psykakuten idag. Orkar inte tala om något för någon annan just nu. Pallar inte att folk alltid ska veta. Det är pinsamt med depression. Depression är något min pappa hade och säkerligen fortfarande har. En äcklig i-lands"sjukdom". Inte en riktig sjukdom. Man bara skyller på den och ligger i sin säng och tycker synd om sig själv. Hatar sådana människor. Vill inte bli som pappa. Vill inte bli en sån. Jag vill bara skrika AMEN RYCK UPP DIG FÖR FAN. Jag kan inte längre. Jag vet fan inte hur man gör. Hur man bär sig åt. Jag kunde förut. Det är det jag menar med att jag nått botten. Jag kommer inte upp längre. Jag är för svag. Jag kan inte ens spänna mina muskler längre. Har glömt bort hur man gör. Mat smakar inte gott längre. Jag älskar mat. Jag älskar livet. Jag älskade livet. Jag vill älska livet. Jag vill bortbortbort. Och nu när min räddning var så nära. Är det så långt borta. För plöstligt är den som man älskar inte lika säker längre. På att det kommer hålla om jag fortsätter må så här. För den jag älskar kan inte ställa upp för mig som jag kunde för honom. Han kan inte ta ansvar. Det är hemskt, men det är något jag är medveten om. Jag får offra att ha någon som håller mig uppe för att få vara med honom. Här måste man stå upp själv. Men nu när jag inte bara måste må bra för min egen skull, hur ska jag då orka må bra för HANS och även för vårt förhållandes skull?
Hur ska jag orka det? Eller. Är det mer den sparken i röven jag behöver? Men samtidigt var det allt för jobbigt att höra honom säga att han inte känner igen den han lärde sig att tycka om. Att jag inte var mig lik. "Var är din glöd?" frågade han mig. Snälla. Inte nu. Fråga mig inte det nu. För jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Snälla, inte idag.
